Parasitens uppkomst, isträning och jakt i djupsnö

Fick en julhälsning från Jonas, ägare till Sångbergets Otto, en av valpköparna som kom hela vägen från Piteå för att delta i vår valpträff i november.

Du som håller med om att "Ett gott skratt förlänger livet", ska självklart läsa hans hundkåseri som innehåller allt från Östersundsparasiten till fågeljakt:)

"Hallå,

Kan inte annat än fascineras av kaosteorierna och deras bakomliggande subtila mekanismer. Håll med om att det är otroligt, Otto bajjar på en åker i Getåsen. Därefter tar en serie resonans- och summeringsfunktioner vid och innan allt är klar är hela Östersunds vattentäkt obrukbar. Med detta i vetskap borde jag nog använt påse, även om visitkortet hamnade avsides allfarvägarna.(Vi hade ingen aaaniiing om att det var Otto som låg bakom PARASITFAN)

Efter hemkomsten från Getåsen kunde vi, friska och raska, ge oss ut på blankisarna med stugan och dess jaktmarker i sikte. Det är ju oerhört viktigt att miljöträna valpen på blankis inför kommande stordåd på Vindelälvsdraget. Tänk vad man kan bli påhittig efter 14 dagar utan jakt och med ett galopperande ointresse för att göra klar vardagsrumsrenoveringen....

Fille(familjens långhåriga vorsteh) lade upp ett trav som skulle fått Järvsö-fax att sätta moroten i vrångstrupen, men så har det passerat mycket vatten under hans tassar genom åren. Ack tid, du flyktiga dimension. Det känns ju som igår när Fille kom curlandes som en exkrement-centrifug över Ylens blanka is med den välkända rynkan vid höger ögonbryn som indikerar att karta och verklighet inte helt lirar. - Kunde gett min f-n på att jag stannade tassarna innan jag satt mig på huk, tycktes han tänka. Otto angrep blankisen på sedvanligt manér med galopp och explosiva frånskjut, som fick honom att likna den berömda kråkan i den likaledes berömda visan. Att Vortehn stammar från Tyskland behöver inte ifrågasättas eftersom Otto till slut greps av missmod av allt halkande och startade att skälla intensivt på isen. Hade det inte varit så länge sedan och med så vikande intresse jag pluggade det tyska språket, hade jag säkert snappat upp mer detaljer men jag hann i alla fall uppfatta ungefär - Verdamtes scheisseis, griffung bitte!!!

Resten av överfarten gick dock bättre med enda störningen att det var oerhört glest mellan utmärkningarna för den kommande bilvägen så att Fille fick lägga iväg halvannan kilometer för att hitta ett lämpligt pisseträd på det i övrigt snålt beväxta havet.

Väl framme kunde sedan skridskor bytas mot stövlar, ispik mot hagelbössa och jakten börja. Otto fick gå i koppel och största syftet med turen var att få honom att upptäcka att man i bland får foga sig i att inte få kuta fritt i skogen, även om Fille får det. Inspirerad av kursdagen var teorin utarbetad. Inget tjat, utan bestämda fösningar med foten om han inte går bakom och inte tappa humöret. Ungefär här var det dags för nästa resonanssvängning, orsakad av vissen timing (hos husse), damp eller stark "motor" (hos Otto). Det är jobbigt att gå i halvdjup snö och klacka en Vorsteh på vartannat steg. Detta inverkade även på humöret, så hela upplägget var på väg att gå åt fanders. Detta kryddat med att jag i min ouppmärksamhet mot Fille (då min kapacitet gick åt till Otto) stömlade in i ett antal fina Orr-lägen och fick nämnda Orrar att ta till vingarna. Se där, nu kom rynkan vid höger ögonbryn fram igen. Det som i alla fall gladde på denna sorgens vandring var att trots att Otto accepterade att gå bakom i nanosekundersintervaller, var han i alla fall tyst. I slutet av turen råkar jag se Fille stå och hinner ladda bössan och gå fram (med Otto bakom hela tiden) och se en ståtlig ripa hovra framför bössmynningen medan jag förgäves arbetar med en ihopfrusen säkring innan ripan jobbar upp farten och försvinner i fjärran. Men Otto hade satt sig ned när ripan lyfte!!

Som sann hundägare blev alltså rapporten hem till Maria: - Otto har varit jätteduktig, han har varit tyst hela dagen och han spontansatte sig i uppflog. Att jag klackat honom i sådan frekvens att jag nog kan kvala in till landslaget i quickstep och blivit galet arg ett par gånger kom aldrig med i referatet...

Nä, nu är det dags att ge sig ut i skogen. Värmeböljan har slagit till och det är bara tolv grader kallt, nu fattas det bara att skoteråkarna tar sig samman och börjar köra lite så att skoterlederna blir trampade och skate-vänliga.

Ha en riktigt bra Jul och ett gott nytt år!

/Jonas å Otto"

Tack Jonas för underhållande läsning och tack för att du tog till dig av råden från träningsdagen i Getåsen. Nästa gång är det du som tar med dig en bajspåse:)